Det började redan när jag var barn med att det alltid fanns hund i familjen. Av blandade sorter och dom sågs nog inte alltid som en del av familjen. Av olika skäl kanske, men vad visste man då? För min del började det 1964 med att svärmor och svärfar hade varit och köpt en liten blandrashund. Fia var hennes namn. Hon var jättesöt och jag ville gärna ta hem henne. Jag förklarade för svärmor att en så liten valp inte kunde vara hemma själv om dagarna så länge de båda jobbade heltid. Jag var arbetslös just då, så det var bättre att hon fick flytta hem till oss. Framåt dagen gav hon med sig, och jag löste ut henne för priset av 40:- och hon följde med till Lenhovda.
Det blev den mest bortskämda hund man kan tänka sig. En blandning mellan lathund och knähund. Hon låg i sängen, och satt i knäet när vi åt. När hon inte ville gå, bar vi henne. När jag fick ett halvtidsjobb var hon hos min mamma som var hemma på dagarna. Där fanns också en schäfertik som hon hade sällskap av. Vi byggde hus 1965. Anneli föddes 1966. När jag kom hem från BB med henne blev Fia så förnärmad att hon aldrig mer låg i sängen. Men det passade henne att åka på barnvagnen på sommaren när hon inte ville gå och sparkstötting på vintern. Så föddes Conny 1968 och jag var hemma med barn och hund några år. Jag tänkte som många andra att, går jag hemma kan vi ju skaffa en hundvalp. 1970 köpte vi Zenta. Det var en schäfertik som var registrerad i SKK. Det hade inte någon av de hundar vi haft i barndomshemmet eller Fia varit. Fia och Zenta kom bra överens. Zenta var en snäll och lydig hund som inte vållade oss några problem. Några i vår omgivning kunde tänka sig att köpa en valp efter henne och vi föll för trycket och tog en kull. Det blev 10 valpar. Det var inte svårt att sälja schäfervalpar på den tiden och det var många märkliga människor som hörde av sig. Jag tror att de flesta fick det bra. En hanvalp kom till Oskarshamn. Det blev så småningom deras fel (eller förtjänst) att vi började med utställning. De skulle åka till Jönköping och ställa ut sin Castro och tyckte att vi skulle ställa Zenta också. Naiva som vi var anmälde vi. Det var i maj 1974. Jättesmart??? 172 anmälda schäfrar på int.uts. för första gången vi ställde hund. Det gick inte så bra. Castro fick en 2:a och Zenta en 3:a. men det var intressant och det var där det började för vi ställde vår fula hund ett par gånger till, fast på mindre uts.
Fia dog 1973 men det gick till 1976 innan vi köpte nästa hund. Då hade vi sett Hovawart som var ganska ny i Sverige och fick för oss att det skulle vi ha en. Lättare att ställa ut när det inte var så många trodde vi. Vi köpte en tikvalp i Ystad för en massa pengar. Hejderiddarens Josefin hette hon. Nu var det extra fint, hon hade ju kennelnamn. Nu blev det utst. igen, men hon var inte heller någon stjärna, hon fick mest 2:or, någon gång fick hon 1:a. Men nu var det inte bara uts. Vi skulle gå lydnadskurs också. Lesseboortens BK var nystartad så det var där vi gjorde våra första försök till att få en lydig hund. Det gick ganska bra om jag får säga det själv, så det blev forts.kurs också. Zenta fick också börja där, fast hundarna tyckte nog inte att det var så roligt, på den tiden skulle man lyda och fick inte busa det allra minsta, då fick man inget beröm alls. Vi fortsatte i alla fall med spårkurs. Det gick jättebra hela tiden, men när vi skulle göra slutprovet var det harskit som var bättre så det blev inte godkänt.
Zenta dog i canser 1979. Då hade vi gjort bekantskap med Kuvasz på en uts. Under tiden hade min bror köpt en Tervuerense som jag var dagmatte åt. Det gick bra med Josefin och Qhriztella som “terven” hette. Våren 1981 köpte vi vår första Kuvasz Wulcanos Gazelle. Då hade Inger och Harry Wallin som hade kenneln flyttat till Näsbykulla. Då fick Josefin spader och gav sig på Qhriztella. De slogs på blodigt allvar, så nu kunde jag inte ha henne längre. Josefin gjorde inte något mot Gazelle då. Det visade sig att Gazelle inte var någon uts.hund. (Hon var riktigt ful) så vi blev erbjudna en valp ur nästa kull för uppf. ville ju att vi skulle ha en vacker hund att visa upp. Nästa Kuvasz kom sent på vintern 1981, men hon dog när hon var drygt 3 mån. Det fanns två valpar kvar ur samma kull så det blev Wulcanos Hajka som fick flytta hem till oss. Nu flyttade Josefin över sina aggressiva känslor på Gazelle i stället. Det blev så illa att vi placerade om Josefin genom Djurens vänner när hon var sex år. Hon kom till en gård utanför Ljungby. Där levde hon gott som ensamhund till hon var 14 år. Hajka var grov och klumpig så vi trodde inte att hon heller skulle bli någon bra utst.hund. Hon blev riktigt vacker och det blev många uts. med henne. 1986 fick hon bli mamma till en kull valpar tillsammans med en snygg och trevlig hane hos kennel Wulcanos. En av de valparna hade inte kunnat tillgodogöra sig tillräckligt med kalk, och var inte bra i bakstället. Valet var att behålla henne eller avlivning. Jo då, det blev ytterligare en Kuvasz. Hon hette Wulcanos Utopia (Utti). Det blev inte någon uts.hund.
Samtidigt köpte Anneli och Roger sin första Hovawart, Cindy fick hon heta. Hon var daghund hos mig. Vi hade öppnat skoaffär och bodde i samma hus, så jag var ju alltid hemma. En dag när Utti och Cindy var ute på tomten kom det två pojkar som roade sig med smällare, och kastade en på eller bredvid hundarna. Det blev några års elände. Cindy kom över rädslan så småningom, men det gjorde inte Utti. Hon tog åt sig mer och mer ljud hur vi än tränade. Till sist räckte det med att vi ställde en kaffemugg på bordet om hon låg under för att hon skulle få panik. Då gav vi upp, hon mådde väldigt dåligt och hade svårt för att slappna av. Hon avlivades när hon var fyra år, men det var med tungt hjärta jag åkte till Växjö med henne. Gazell avlivade vi 1987, hon blev riktigt arg och opålitlig när hon blev skendräktig så vi litade inte på henne. Nu var det bara en hund igen.
Vi hade fått upp ögonen för den andra ungerska rasen Wulcanos födde upp, Mudi. Det blev en valp 1990, Wulcanos Hey-Hexi var namnet på henne. Hexi var en riktig tuffing, hon backade inte för något. Nu hade vi två hundar som gick bra på uts. så det blev en hel del resor framöver. Under den här tiden gick vi en del kurser på UHK som vi var med i från starten, Hexi och jag tävlade i lydnadsklass 1 tre gånger och vann två av dem. Nästa hund blev en Isländsk fårhund Röskvas Dina som vi köpte i Åsa våren 1994. (Detta året köpte vi också en begagnad husbil som har tagit oss till många uts. i Sverige och Norge. Vi blev också bekanta med Bodil och Carl-Jan som hade isl.fårh. då. Dom kar vi kuskat runt med på många uts). Vi tyckte att Hexi skulle ha någon att leka med i sin egen storlek. Det blev inte så lyckat. Allt gick bra så länge Hajka levde men när hon dog hösten 1994 bröt eländet löst. Då försökte Dina ta kommandot, men Hexi ställde gärna upp på ett uppfriskande slagsmål. Det räckte med att några andra hundar gruffade i närheten, så skulle de ge sig på varandra. Man fick alltid vara på sin vakt och se till att man hade en hund på var sida om sig. Det gick så långt att vi beslöt att avliva Hexi, annars hade de tagit livet av varandra. I efterhand vet vi att det hade varit bättre att tagit bort Dina i stället. Det var hon som var roten till det onda. 1997 köpte vi en muditik från Ungern. Kamancspusta Ari. Hon var i Danmark 6 mån. innan hon fick komma till oss. Det var en snäll hund, på gränsen till mesig och alltid mån om att vara till lags. Hon var i största laget så det blev inte många uts. för hennes del. I feb 1998 föddes vår första valpkull, Dina fick bara två valpar den gången varav en hade fel på ögonen och fick avlivas. Det var troligen en förlossningsskada enligt veterinären. 1999 hade vi valpar av både mudi och isl.fårh. Sammanlagt 11 valpar. Det var sommar så de var mycke ute. Det lilla vi hade av buskar och blommor försvann efterhand som valparna växte. Vi behöll en valp av varje. Idum Galna Gnista och Idum Ystra Yndi. I augusti beslöt vi för att åka på en kort semester. Nu hade vi fyra egna hundar och tre valpar som vi inte hade sålt. Ett par tre dagar hade vi räknat med att vara i väg. Det gick så bra så det blev 10 dagar i stället. Vi var bl.a. i Norge och hälsade på hos pappan till Dinas valpar. Sen åkte vi till Strängnäs och besökte pappan till Aris valpar. Så småningom blev de kvarvarande valparna sålda eller bortlämnade. Allt var ganska lugnt tills Gnista och Yndi var vuxna. Då började slagsmålen igen, nu mellan Dina och Ari, men inte lika intensivt som mellan Dina och Hexi. De yngre hjälpte också till så gott de kunde. Nu var det dags för en svart kortsvansad hane från Ungern. Vi var nere och köpte Donnerland Dollár (Pesto) 2001 och placerade honom hos Christel och Conny. Nu var det en till att ställa ut. Det gick som på räls. Pesto blev SUCH ett par dagar efter sin två-årsdag. Det blev också på det viset som Christels och Connys utställningsintresse väcktes. Det blev en kull valpar 2003 efter Ari och Pesto, fem hanar. Nu var det Gnista och Yndi som ställdes ut. (Pesto med fam. Var också med på en hel del) Det gick bra, båda blev Uch. Dina dog 2007, då började vi prata om att ta in en ny Muditik från Ungern. Vi åkte till Budapestuts hösten 2007 för att se om det fanns något för oss. Det var i stort sett bara hundar från en uppfödare där, alla svarta och det skulle vi inte ha, vi letade efter en vit. Det tog till senhösten 2008 innan vi kunde hämta en vit tik som var drygt 9 mån. Csibiti Deréce heter hon. Sommaren 2008 dog Yndi av njursvikt och strax före jul dog Ari hemma plötsligt. Det var hårt att mista tre hundar på 18 mån. Nu är det Gnista och Deréce som finns här hos oss. Gnista har blivit ung på nytt nu när hon snart är 10 år. När de gamla hundarna levde var det inte tillåtet att leka. Till sommaren skall vi se om det blir någon framgång på uts. Då blir det gammal mot ung. Första off.uts var i Larv. Deréce fick 1:a Gnista blev Bim. Veckan efter var det Hässleholm som gällde. Där fick Deréce cert. Och Gnista blev Bim. I början av juni var det dags för sommarturen norröver. Vi började i Vänersborg i början på juni. För Gnista gick det bra hon blev Bim för Deréce gick det inte så bra hon fick 2:a. Nu hade vi en vecka på oss till dubbelts. i Vännäs. Den ena dagen fick Deréce 1:a, andra dagen 2:a. Gnista 1:a båda dagarna Bir vet. en av dagarna. Efter det hade vi anm. Till Rovaniemi i Finland. Eftersom det finns många mudi i Finland trodde vi att vi skulle få tävla mot många, men icke, det var bara en annan där. Där fick Deréce 1:a och Ginsta Bir vet. och finsk ch. När vi var i Rovaniemi var vi ju tvungna att besöka tomten. Det var lite komiskt att höra julmusik mitt i sommaren, och inte blev det så många inköp heller. Nu hade vi en vecka till nästa uts. Det var i Gällivare. Vi bestämde oss för att köra norr om Sverige till Norge. Där campade vi ett par dygn. När vi väl kom till Gällivare var det fullt på campingen (vi hade frågat om vi behövde boka en plats utan el, men det skulle finnas tillräckligt med platser, så det behövdes inte) så vi bestämde oss för att köra till utställningen för att övernatta där. Då fick vi problem, ingen fick stå på parkeringen över natten. Vi var några som hade husbil som inte hade någonstans att ta vägen så det var lite diskussioner om de verkligen kunde stänga av en allmän p-plats. Så småningom blev vi hänvisade en privat plats vid en industri, så allt löste sig till sist. Nära till uts.platsen var det i alla fall. Där fick Deréce 1:a och Gnista blev Bir. Nu var det dags att vända söderut igen. En uts. Kvar i Sjulnäs (Piteå) Där fick Deréce 1:a R-cacib och Gnista Bir vet. Det tog några dagar att ta sig hem. Det var ganska skönt efter nästan sex v. i husbil, men allt gick bra.